Livet

Det märks att våren är nära nu, det är varmt och milt på dagarna trots flera minusgrader på nätterna. Hararna under fågelmaten blir fler och de är så magra så jag går ut på den eftermiddag för att lägga en rejäl hög med mat åt dem när de kommer i solnedgången. känner en sådan glädje över att kunna hjälpa dem. Läser om viltvård men det mesta som går att finna är jägarnas viltvård och den ser jag mera som viltförvaltning inför kommande jakt.

Här hittar du jägareförbundets viltvårdsinfo.

Citerar ur “Stödutfodring av vilt”:
“Att stödutfodra vilt ska ses som bÃ¥de en del av jakten och en investering
i viltbeståndet och kommande säsongs föryngring. Oavsett vilken viltart
man vill gynna måste stödutfodring ske under hela säsongen, med början på
hösten och gärna långt in på våren, till exempel april–maj. Att stödutfodra
har flera fördelar, bland annat avleds viltet frÃ¥n skadekänslig skog och gröda.”

Är jakt ett mÃ¥ste? Jag funderar mycket över det, om vi inte kan vara här utan att jag pÃ¥ det sätt som dagens jägare gör. Det är ju inte nÃ¥gon form av överlevnadbehov i det utan rekreation och turism och…ja ekonomi pÃ¥ hög nivÃ¥.

Jägarna betalar en avgift för att få jaga eller snarare för att lösa ut sitt jaktkort varje år.
De pengarna går till (citat Naturvårdsverkets hemsida):

“Merparten av viltvÃ¥rdsavgiften gÃ¥r till jägarnas organisationer, 54 miljoner kronor Ã¥r 2008. Därtill finansieras viltforskning och register för jägarexamen och jaktkort. Regeringen beslutar om fördelningen.

Årligen betalas cirka 65 miljoner kronor till viltvårdsfonden, varav 5 miljoner kronor från älgvårdsfonderna.

År 2008 har regeringen fördelat 85,9 miljoner kronor ur fonden för att bidra till att riksdagens mål för viltvård och viltförvaltning uppfylls. Nytt för i år är att Polisen hanterar 700 000 kronor för att organisera eftersök och omhändertagande av statens vilt.

Fördelningen :

jägarnas organisationer fick grundbidrag och bidrag baserat på antal medlemmar. Svenska Jägareförbundet fick totalt 46,8 miljoner kronor för sitt allmänna uppdrag att leda delar av viltvården och jakten. Jägarnas Riksförbund fick 5,5 miljoner kronor för rådgivning, utbildning och information i jakt- och viltfrågor
Naturvårdsverket fick 17,5 miljoner kronor för vilt- och rovdjursforskning, samt 6 miljoner kronor för att driva jaktkorts- och jägarexamensregistren
Statens Veterinärmedicinska Anstalt fick 3 miljoner kronor för viltverksamhet, undersökning av vilda djur
Naturskyddsföreningen fick 0,5 miljoner kronor för sina projekt att bevara pilgrimsfalk, havsörn och vitryggig hackspett
Länsstyrelserna fick 4,5 miljoner kronor för bidrag till bildande av viltvårdsområden
Polisen fick 200 000 kronor för att täcka kostnader för att spåra, döda eller omhänderta statens vilt.
Därtill ger regeringen 300 000 kronor till Kammarkollegiet och Posten för förvaltning av fonden och jaktkortsblanketter.”

“Merparten av viltvÃ¥rdsavgiften gÃ¥r till jägarnas organisationer”
ViltvÃ¥rdsavgifterna gÃ¥r till jägarnas organisationer… vilken logik! Natruskyddsföreningen fick en halv miljon… Jägarorganisationerna över 50 miljoner! Känns som en liten tankevurpa nÃ¥gonstans.

Men jag skulle ju skriva om min längtan efter barmark och tranrop och inte reta upp mig på jägare.
Snart är det dags för tranorna att anlända det är ett vårtecken som jag verkligen längtar efter. Doften av våt jord, vitsipporna i diket, rådjuren som skäller i skymningen. Det är snart dags och jag är redo.

Ibland saknar jag ord för den här tröttheten som drabbar mig. Förra veckan bestod av fyra dagars Försäkringsmedicinsk utredning. Fjärde dagen lunch satt jag bakom ratten i bilen och visste inte hur jag skulle orka ta mig de tre och en halv milen hem. En fruktansvärd känsla som förstäktes av att den sega förkylning jag dragits med tog ett omtag och eftermiddag och fredag tillbringade jag i sängen. Lördag kändes förkylningen bättre men istället kom den där skrämmande magvärken tillbaka. Det orsakade en helg i sängen med smärtor och svaghet som jag inte kan beskriva. Idag är det yrslig måndag, fortfarande svag och matt och med PMS:en på intågande. Glädjen är långt borta, bara de smås fnitter och leenden värmer dagen.

Vikten står på sina trogna 105,1 men de liksom pendlar neråt och utlovar en kommande viktnedgång. Lite promenadork skulle göra susen.

Fåglarna börjar tröttna på maten men i solnedgången kommer tre magra harar och letar efter ätbart. Vitkålen var ointressant men solrosfrön och jordnötter är mums. Varje eftermiddag lägger vi ut rejäla högar på marken och får sedan njuta av deras besök någon halvtimma innan de drar vidare.

Tomater, helgonört, timjan, lakritsrot och läkemalvan har tittat upp. Hoppet lever!

Händelser vävs samman och tecknen är många och blir flera. Kvinnor söker och är öppna för tecknen och vill veta vilken väg de ska gå. Jag har inga svar, bara fler funderingar och mina egna personliga tankar kring tecknen runt mig.

De som känner sig kallade behöver sluta sig (oss?) samman men inte i en typisk hierarkisk grupp utan i en lös cirkel för kunskapsutbyte och stöd. Inte heller tror jag på några typiska prästinneutbildningar med diplom och annat. Det kan säkert vara bra men jag tror inte det är detta som den här kallelsen handlar om.

Det handlar om att följa rösten som kallar dig, att följa längtan mot norr ( ja, jag har den också) söka sina systrar, växa och söka nya kunskaper och föra dem ut i världen.
Kvinnocirklarna är viktiga nu om vi ska hela Moder Jord och oss själva. Kvinnokunskapen måste tas tillvara och släppas lös i sin fulla kraft. Vi måste våga tro på att rösten vi hör är verklig!
Vi måste följa Henne när hon kallar!

Jag måste våga! Vågar jag? Vågar du?

Det är budskapet efter söndagens resa. Jag har funderat och funderat sedan dess, för jag känner mig inte alls redo att axla någon form av prästinneroll. Men budskapet måste ut för hon kallade mig att resa och uppmanade mig att sprida budskapet vidare. Hon letar inte färdiga prästinnor utan dem som är villiga att ingå i ett framtida prästinneskap. Viktigt att påpeka var att helande och läkning inte bara sker genom örtkunskap utan på många olika plan och därför är alla olika sorters kunskap av vikt i hennes krets.

Nu har jag fört ut detta och hoppas ni som läser tar det till er/ för det vidare.

Eir kallar för helande och läkning till människa och Moder Jord.

Just nu känns det motigt, vikten upp till 105,6, några hekto visserligen men det är ingen viktnedgång och det sabbar min plan. Så nu har jag påbörjat en fjortondagarskur med kaloribegränsning för att se om det gör någon skillnad. Funkar det så fortsätter jag fjorton dagar till och funkar det inte, ja, då måste jag nog be någon om hjälp.

Kaloribegränsning innebär att jag plockat bort alla mjölkprodukter utom smör. Och eftersom jag inte gillar kaffe utan mjölk så blir det te istället. Idag har jag tagit ett par huttar kallt svart kaffe bara för att hålla huvudvärken borta. Inte var det någon kulinarisk upplevelse direkt. Nu sitter jag här med min kopp orientaliskt kanelte och väntar på att det ska bli läggdags. Det känns som om alla mina drömmar är ouppnåeliga och orealistiska. Tron att jag ska bli frisk och stark är långt borta ikväll.
Det är tungt.

Idag kom vi inte upp förrän kl 11 på förmiddagen. Konstaterade att det är mycket länge sedan som vi sov på det viset men barnen hade en riktigt vidrig natt och fyra stycken i en 160 cm bred säng är ju inte så befrämjande för sömnen. Speciellt inte när de två i mitten slåss om vem som ska ligga hos mamma. Idag är huvudet rena baksmällan och kroppen stel som en gammal stock.

Någon trumcirkel blev det inte och inget besök av dottern och svärsonen heller. Min Älskade skottar och kör in ved och nu börjar vi faktiskt längta efter tö och vårvindar. MEn jag kan sträcka mig till att låta barnen behålla snön över sportlovet.

Jag är håglös och trött, klämmer in ett träningspass om dagen bara för att det ska vara så men känner ingen styrka i kroppen och ingen glädje i det jag gör. Nu måste det hända något som lyfter humöret. Dags och gå ut och grilla korv?

Trumpinnen blev klar och min trumrem. Men jag ska spara trummandet lite tills den räta känslan infinner sig i kroppen. Under tiden häver jag bort dammet som samlat sig över allt under förkylningen.

Vet inte vad som var orsaken men varje gång jag haft en tid bokad hos ortopedteknikern har det varit snöstorm/ jag har kört fast i snön. Igår var det dags igen och visst jag kunde inte ta mig upp på landsvägen. Min Älskade fick göra en insats och hade han varit två minuter senare på plats hade jag suttit ohjälpligt fast för snöplogen kom och lade sin vall alldeles efter att bilen kommit upp på vägen. Min Älskade har det svettigt med att hjälpa mig ur allsköns trubbel och jag är oändligt tacksam för hans tålamod med mig.
—
Så jag fick mina fotbäddar och skit så ont i fötterna jag hade sen. Det kommer att ta en stund att vänja sig.

—
Min utredning börjar den 1:e mars och avslutas den 10:e. Jag är nervös. Hur ska allt bli? Vad vill jag, eller snarare är det jag vill genomförbart?
Det är bara att släppa taget och falla. Tillit, tillit, tillit!
—
Planerar och förbereder för trumcirkel på lördag. Så kommer varning för tre dagars snöväder. Eftersom vår lejde snöröjare lämnat en hel del att önska den senaste tiden oroar jag mig för att inte komma iväg. Men det gäller att ha tillit även där. Ska jag få inviga min nya trumpinne?
—
Ã…terfallet gav + 1,2 kg pÃ¥ vÃ¥gen. Men jag gick direkt pÃ¥ den strikta dieten (läs ägg, smör och grädde) och redan idag är jag tillbaka där jag var innan Ã¥terfallet. Hela kroppen skriker “YES” och det känns lätt att fortsätta.
Senaste dygnet har jag haft kramp på de mest obegripliga platser i kroppen. Fattade ingenting, jag äter ju magnesiumtillskott som ska motverka det. Tills jag inatt när jag tog ännu en dos astmamedicin mot hostan påminde mig dess biverkningar. Får alltid grym kramp när jag börjar med inhalatorn.
Mysteriet är löst.

Ibland undrar jag hur livet ter sig för dem som inte orkar eller törs ifrågasätta? Jag har aldrig varit sådan men önskat ibland att jag bara kunde sitta ner och ta emot det som kommer.

I juni gÃ¥r min tidsbegränsade sjukersättning ut. Sedan mer än ett Ã¥r har jag med min parad av olika handläggare pÃ¥ FK diskuterat vad som ska hända. Det har vacklat mellan utredning / inte utredning bortslarvade intyg … Ja ni vet säkert.

Nu blev det bestämt att en försäkringsmedicinsk utredning ska ske. Sen dröjde det för avtalen var inte klara. Sen fick jag mail frän handläggaren att Previa vunnit utlottningen och jag skulle kallas vecka 8. I fredags, som kulmen på en totalt havererad dag låg ett brev från Previa i lådan att jag skulle träffa Psykiater NN tredje mars och att det var MYCKET VIKTIGT att prioritera de bokade tiderna.
Där tände jag till. Överpedagogiska budskap till vuxna personer, ok men en date med denna person visste jag inte om jag skulle fixa. Har absolut inget förtroende för vederbörande.
Bestämde mig för att maila Previa för att säga att jag ville ha ett komplett schema på min utredning annars skulle det bli svårt att prioritera deras tider. Fick till svar att detta var allt FK beställt.
DÅ mailade jag FKhandläggaren och undrade varför hon inte körde med öppna kort? Vill hon ha en psykiatrisk bedömning av mig är det väl bara att säga så?!

En och en halv timme senare får jag ett nytt mail från Previa.
“Ett missförstÃ¥nd har skett. Det kommer en ny kallelse till läkare, sjukgymnast, arbetsterapeut, beteendevetare, psykolog mm. Ber om ursäkt blabla.”

Och tänk om jag trott på att människor faktiskt gör sitt jobb och att FK tror att jag behöver psykiatrisk bedömning. Då hade vi kastat bort ännu lite mera tid.

Ja, för mig är det så. Skamset måste jag erkänna att när jag blev ensam vuxen hemma fick jag snabbt i mig 2 1/2 vaniljhjärtan och 7 rutor nonstopchoklad som ingen av barnen ville ha efter helgen. Sockerrusig och illamående kallade jag in peppningsjouren för att snabbt hitta tillbaka upp på spåret.

Dags att köra strikt kost ett tag. Jag ser var det började slira så här i backspegeln, trodde det var halsont och stress men jag ser ju nu att fruktintaget ökade under veckan som gick. Skärpning å det grövsta för att komma på banan igen.
Ska lyfta lite hantlar ikväll bara för att känna att jag rör mig lite. En extra magnesiumtablett mot sötsocker och så lite jäklar anamma. Det SKA gå!

Måndagsvikten resulterade i plus/minus noll både på våg och måttband.
Efter ett antal dagar med överätande och ett litet fusk så får väl det ses som helt ok.

Stress är en tydlig trigger hos mig. Den senaste veckan har varit full av motgångar och sjukdom i huset och jag snorar, hostar och är mega trött och då är jag den som är piggast.
Äldsta sonen tillbringade natten pÃ¥ akuten och fick diagnosen “träningsvärk” vilket kändes jättetroligt men doktorn vet väl bäst..
Min Älskade har ett läkarbesök i eftermiddag då hans veckolång förkylning traskar neråt lungorna.

IgÃ¥r var det Alla hjärtans dag och vi bakade Vaniljhjärtan. Jag bestämde mig för att äta ett och det gjorde jag. Sen ville jag ha en till men jag lät bli det. Men det var ett “vita knogarnas beslut” inte nÃ¥got som var lätt och jag gÃ¥r fortfarande och luktar pÃ¥ de där överblivna i skafferiet.
I natt medan jag väntade på besked från akuten var ett sådan tillfälle då de lätt skulle ha slunkit ned för att lindra stressen jag kände i kroppen. Jag gjorde det inte och det var ju jättebra men jag gillar inte känslan av att balansera på en tunn tråd. Missbruksbeteende i kubik!

Vad har då detta lärt mig?
Att jag inte är redo att ha sötsaker hemma, att jag inte bör utsätta mig för den risken. Speciellt inte i tider då stressen ligger på lur bakom varje dörrpost.

- – -
Den mörkaste månen har börjat vända sig bort och jag plockar med de fröer som ska få komma i jord strax. I söderfönstret blommar hibiskusen och i norr blommar chilin. Det finns både hopp och längtan. Jag sjunger växande sånger.