Livet

Sedan i höstas har jag genom arbetsförmedlingen gÃ¥tt i coaching. Först enskilt och nu i grupp. Vilket motstÃ¥nd jag kände i början. Jävla dravel för att vara frank. Men jag hade dÃ¥ i nÃ¥gra mÃ¥nader försökt att vara duktig, bli ”som man ska vara” och tappat fotfästet än en gÃ¥ng. Hösten var mycket Ã¥ngest, tÃ¥rar och känsla av att jag var för gammal och att allt var försent.

Men jag hade turen att möta denna kvinnliga coach som är något extra. Som knackar på mitt skal och frågar vart JAG är någonstans, som håller i handbromsen varje gång jag vill rusa in i något som är en flykt från mig själv. Efter två månader lite drygt vågade jag känna att det här är vad jag behöver.
Jag växer och har växtvärk men känner mig lycklig större delen av tiden. När jag inte känner mig lycklig låter jag det vara så och tänker att ja, nu har jag växtvärk igen.

I helgen ägnade jag tre timmar Ã¥t Kay Pollaks ”Att välja glädje”-föreläsning pÃ¥ dvd. MÃ¥nga sanningar och mycket skratt. Dessutom satt jag och klistrade mitt visionskort som känns helt rätt. Fattar beslut och känner mig tillfreds med dem. Är i mig själv.

Jag är helt enkelt på väg mot att våga vara mitt sanna jag. Vågar att låta andra se utan att skämmas. Ok, jag skäms ibland men då vågar jag titta på vad det är som stör mig.

Det svåraste är tröttheten, den där fibrotröttheten som jag upplever som ett stort hinder. Men kanske är det min egen handbroms? Måste lära mig att bromsa själv?

Livet är gott. Snön smälter. Snart….snart…

Under nÃ¥gra mÃ¥nader har jag funderat över slöjor, slöjförbud, mina fördomar gentemot kvinnor som bär olika typer av sjal/slöja. SÃ¥ rÃ¥kade jag snava över Ayaan Hirsi Alis bok ”En fri röst” pÃ¥ biografihyllan pÃ¥ bibban. En somalisk kvinna som flydde till Holland undan ett arrangerat äktenskap, blev holländsk politiker, hatobjekt och förföljd av fanatiska muslimer och tvingades gÃ¥ under jord.

Jag vet inte vad jag tycker om boken. Jag har alltför dÃ¥liga kunskaper och är full av fördomar. Därför är mitt sängbord nu belamrat med böcker om islam, biografier om kvinnor som utsatts för övergrepp med islam som ursäkt. Jag läser artklar och fakta pÃ¥ nätet. Men jag är inte särskilt övertygad att jag begriper sÃ¥ mycket mer. Vad är sanningen, vem har ”rätt”? Hur kan jag ta ställning när jag inte förstÃ¥r en brÃ¥kdel? Alla som Ã¥siktar hit eller dit vad har de för kunskaper? Vem törs jag lägga som trovärdig källa för mitt ev ställningstagande? MÃ¥ste jag överhuvudtaget ta ställning?

Känner DU och umgÃ¥s med en aktiv muslimsk slöjbärande kvinna? Jag gör det inte…jag tror det är dags att vidga mina vyer.

Det märks att det vänt och att Sunna äntligen vänder sitt ansikte mot oss igen. Är tacksam över att snön lyst upp de långa mörkaste månaderna.

Det har varit tufft ett tag men det brukar innebära att jag växer en smula. Går hos en coach hos Eductus och ja, det är inte helt fel.
Saker förändras och är detsamma i en hiskelig snabb cirkeldans. Det magiska ligger till synes i träda samtidigt som det är allestädes närvarande i nuet. Knoppar sväller, vill slå ut men tvekar. Snart, snart värmer Sunna så att tvekan smälter i dagsmejan.

Snart…

Ja, det är verkligen sant! Min Älskade tog till storsläggan och fick en totalhavererad blogg att fungera igen. Mäktigt! Tack!

Ligger under täcket med en febrig prins snarkande på armen och en trotsig prinsessa alldeles intill.
1 1/2 månad på dagis och hälften av tiden hemma med feber förkylning och öroninflammationer.

En vecka kvar till Hels Afton. Ska fira med några systrar. Längtar efter systerskapet, kraften, styrkan, skratten och den virvlande dansen.

Fågelsången är inte alls lika bedövande som för bara ett par veckor sedan. Knotten har invaderat efter allt regnande och gör det till en utmaning att vara utomhus. En skata tjattrar oupphörligt i eken borta i betet och flera mil bort hör jag Åskfågels mullrande stämma. De är solnedgång, kvällen före sommarsolståndet.

Det är inte ofta nu för tiden som lusten att sätta tankarna på pränt dyker upp. Runt hörnet väntar sommarsolståndet och World-Peace-and-Prayer-Day.

Jag börjar läsa ekonomi på distans den 28:e. Ska bli intressant och se om jag fixar det. Jag hoppas verkligen det. Men det händer saker hela tiden. Äldsta sonen fick sin nya diagnos förra veckan. 29:e ska yngsta dottern börja sin utredning av liknande bekymmer och i onsdags beslöts att även yngsta sonen ska tittas på. Han fick en snabb remiss och ska till samma ställe den 30:e. Det kom lite överraskande, vi var till vårdcentralen för en annan grej och så blev det så här. Det är helt klart det bästa men känns ändå svårt att ta till sig.

Allt annat blir oviktigt i de här lägena. Det är bara att försöka räcka till och att försöka hämta kraft. Bodde jag inte här, mitt i Gudinnans vackraste paradis hade jag inte orkat med. Vilan finns i alla underbara dofter, syner och upplevelser Moder Jord bjuder mig på. Vilan finns i min Älskades trygga famn.

Glädjen finns i mina underbara, hjälpsamma, kluriga, vackra barn.

I skymningen vandrar jag medan regnet sköljer mig, renar. Trött och tung men uppfriskad. Minns när jag alltid vandrade i regnet, när jag alltid tog chansen att låta mig renas av regnet, dansa i vattenflödet, levande och stark. Dit vill jag hitta igen och en skärva av känslan når mig i försommaregnets vandring. Längtar efter havets salta vatten , starka mättade doft och lugnande brus. Längtar.

Det har gått många dagar sedan jag skrev här sist. Dränerad på kraft har jag bara gjort det nödvändigaste.

Är tom även pÃ¥ ord, viljan finns men är som en burk som blivit tömd pÃ¥ sitt innehÃ¥ll. FK utredning, tarmsjukdom, tonÃ¥rsson i kris, ny diagnosutredning pÃ¥ g för hans del, besked att jag blir utförsäkrad i varje fall till hälften frÃ¥n första juli…tappat kontrollen över maten igen och gÃ¥tt upp tre kg. Kroppen värker nÃ¥got djävulskt i protest.

Vill bli vaggad och tröstad och struken över pannan och lovad att allt kommer att bli bra.

Vill hitta styrspaken till livet igen!

Inget ont som inte har något gott med sig. Nödvändigheten att leva på flytande föda gör att vågen står på 103,6. Nu ska jag inta flytkost tills smärtan i magen är borta för att tarmen ska få vila. Om en månad ska man göra en röntgen för att säkerställa den preliminära diagnosen, divertikulit, och för att utesluta cancer. Ev kan det vara Chrons eller Ulcerös Colit men det krävs längre tids utredning för att veta.

Men även på måttfronten har det hänt en del. -12 cm runt midjan, -7 runt låren på 3 veckor.

Jag kom hem i söndags kväll efter en del trätor med doktorn. På måndagen började jag kräkas och ringde för att få veta vad jag skulle göra. Läkaren skulle ringa tillbaka och på den vägen är det. På eget bevåg satte jag ut antibiotikan (två sorter) och då slutade kräkningarna. Fortfarande feberfri men väldigt matt och känningar i magen. Dricker antiinflammatoriska teer för att hjälpa tarmen att läka.
Men det känns som ironi att när jag gör mitt livs kraftag för att bli frisk så hamnar jag på sjukan.
Är det ett tecken på att den lchf kost jag äter inte är optimal för mig? Att jag måste förändra kosten igen?

Dags att resa lite på det, om jag bara hittar orken så jag inte villar bort mig.
En dröm kom till mig igår när jag sov förmiddag. Jag satt under sälgen i ruinen och humlorna sjöng i den blommande trädkronan. Eir kallade igen. Nu måste jag samla ihop mig och orka ta tag i kallelsen!

Till slut gick det inte att noncha smärtan utan jag blev skjutsad av Min Älskade till akuten. Magen pajade förra helgen, blev lite bättre och pajade igen i torsdags. Lördag morgon hade smärta och dödsångest tagit ut sin rätt och jag snyftade i Älsklings famn, ringde 1177 och blev övertygad att en läkare borde kolla.
Akuten var så full att stolarna inte räckte till. Småpojkar körde bil och dockvagn genom korridoren och på mig. Jag satt och huttrade i min jacka och ville bara hem.
Efter en dryg timme fick jag träffa jourläkaren som skrev över mig till ”riktiga” akuten för att en kirurg skulle titta pÃ¥ mig. Dessvärre fanns det inga sängar. Jag satte mig i väntrummet. Förmodligen sÃ¥g jag blek ut för de kom med jämna mellanrum och frÃ¥gade om jag ville ha en brits att ligga pÃ¥. Men jag härdade ut ( kära nÃ¥n vad jag tror att jag är duktig) tills en sköterska kom och hämtade mig till en brits i ambulansintaget. Där lÃ¥g jag i tre och en halv timme och väntade pÃ¥ att ett rum skulle bli ledigt. BÃ¥de dotter och, lite senare, svärson gjorde varsitt besök hos mig i ambulanshallen. Skönt att slÃ¥ ihjäl lite tid i sällskap. Vid 18:30 kom jag in pÃ¥ ett rum och kunde pÃ¥börja provtagningen. Efter ytterligare en timmes väntan kom kirurgen, en ung kille som studsade fram pÃ¥ sina gympaskor. Han klämde och frÃ¥gade och klämde lite till. Sen skulle han kolla proverna. De visade att nÃ¥got var pÃ¥ g sÃ¥ det skulle bli inläggning och fasta. Om de hittade en plats pÃ¥ nÃ¥gon avdelning. Fastat hade jag gjort sedan frukost och vid tjugotiden pÃ¥ kvällen var huvudvärken ett faktum. Strax före 22 kom jag upp pÃ¥ kirurgen och dÃ¥ började kvällens underhÃ¥llning. Man skull ta prov för blododling, urin och avföringsprov för odling. Det sistnämda sa jag att det var omöjligt, efter 14 timmars fasta och tvÃ¥ urinprov pÃ¥ akuten fanns det inte mycket att Ã¥stadkomma. DÃ¥ startade jakten pÃ¥ det villiga blodkärlet. Det höll pÃ¥ i nästan en timme. Första sticket funkade rätt ok. Dessvärre lyckades man nätt och jämt fylla de tvÃ¥ blododlingsflaskorna. När man gör blododling ska man fylla ytterligare tvÃ¥ flaskor frÃ¥n ett annat kärl… Hoho, det var dÃ¥ det kuliga började. Jag känner mig perforerad! Till slut, efter mÃ¥nga stick, lite smärtsamt grävande och en ny sköterska kunde man fÃ¥ ut tillräckligt för att fylla de där flaskorna. Sen blev det intravenös antibiotika, smärtstillande och sockerlösning.

Natten har varit lång. Prasslande, pysande sängar, droppslang i min bästa hand som trasslar in sig i allt och en hel del funderingar på vad som komma skall fick till slut ge plats för en sliten John Blund.

Jag vaknade av kråkornas morgonbestyr på galgberget. Den modiga lilla undersköterskan blev inskickad till mig för de skulle ju ha ett par rör till med prover.
Tjoff, på första sticket satt den! Hon var mycket stolt när hon tassade ut med sina blodfyllda rör i handen!
Sen var det dags att byta ut droppet och nu hoppas jag att kirurgerna här på avdelningen ska vara morgontidiga så de kan besluta om jag kan tassa hem eller om det ska göras några undersökningar som bukultraljud/röntgen. Tro mig, här stannar inte jag mera än vad som är absolut nödvändigt!